Tero Hollanti

Författare

Domedagsvapnet

Smakprov ur Centret Domedagsvapnet

1 Domedags vapnet. Jane tittade ut över, landskap som tornade upp sig ut över skogen, som i ena sidan vette ut mot tunga åkrar fyllda av skörhet och djupa vindar. Solen stod hel och skuggor landade bak tallar och gråa bergsformationer. En ensam fågel svävade över åkern och jagade med hela sin färdighet, ståtlig och hungrig. Hennes gula lockar dansade i vinden, Jane var ensam om att söka oskuldsfullheten i närmaste tova gräs som stack upp ur marken. Molnen dansade på avstånd och små regnskurar hade vaknat över landskapet. Det hördes ingenting och rotorbladet ifrån helikoptern slog häftiga vindar över gräset. Bakom stenar och åkrar låg huset, alldeles i närheten av en sjö. Janes söta ansikte var format som en oskuldsfull liten söt docka och hennes perfekta ansikts drag slöt samman i en sammansvuret inre, näsan var spetsig och de vackra gröna ögonen tindrade sensuellt i sommarvärmen. Hennes kropp var täckt av ett svart, mjukt sorts tyg som framhävde hennes former något i det finaste av världar, mjukt men samtidigt hårt som sten. Jane plockade mellan det hon såg och det som verkligen ville till henne, ögonen åt samtidigt som hon jagade med blicken. Precis som rovdjuret under dem. Solen bländade henne och de svängde nedåt mot hustaket, där nere låg det, huset som gud glömde. Hennes fantasier ekade precis som den röda helikoptern, i den sommar varma luften. Jane studerade huset som var format som en stor borg fast med platt tak. Stunderna hade lämnat henne ensam med vilda fantasier och stundtals insupit en del av de förträngda jagande blickarna, som for som en rysning genom kroppen. Männen i helikoptern var fast beslutna med att snaggade och nyrakade förföra huset med en väldans fart. De var lika som bröder och det tunna getskägget på vardera haka påminde om en period i Janes liv. Hon var sensuell, men att inte röra, för det mesta, men det gjorde henne inte allt för klen utan, när näsan pekade på sitt villebråd tog hon fasta i att genast skydda sitt eget. Fast med beslutande, ignorans vände de om när hon sagt sitt, hon var enkel och så hade hon byggts upp i sin ensamhet. Kroppen talade med henne och hennes anletes drag var som fångade sjö jungfrur alla hårt samman satta i en seans. Häftiga vindar hade fört dem hit och med ens hade den kaos artade världen givit sitt tycke för förstörelsen av människo-kroppar och hjärtan. Den doft som fanns i luften var inte den samma som fanns tiderna innan huset, någonstans vilade en kulen hemlighet redo att förtära hemligheter, än att förtälja dem. Jane nickade åt mannen bredvid henne när han pekade mot huset med sina knotiga fingrar. Hans huvud var täckt av en röd och svart, tiger randig hjälm, med inskriptioner som givetvis var på ett annat språk. Jane insåg att mannen med de blåa ögonen och det blonda pipskägget, talade med hela det stränga och smala ansiktet. Huvudet var format som ett ovalt ägg och han sneglade hela tiden på Jane, någonting hon inte kunde motstå att utnyttja. Slutligen tröttnade han och de kom fram och kunde landa helikoptern på taket utan att det smittade av sig, män emellan. Hon var chefen och när hon sa landa, så landade de och hon hade inte brutit mot reglerna denna gång. – Har vi tittat klart. Frågade Jane med i mikrofonen. < Det ser säkert ut, Jane! Sade piloten och svängde neråt < Jag landar. Sade piloten och tittade bakåt med sin blåa hjälm. Det tätt sammanbitna runda ansiktet var hårt med en fyrkantig haka. Han lyssnade till namnet Kristofer, det tunna getskägget var tätt sammansatt och lutade neråt under läppen som var lite tunnare än överläppen. Ett tunt streck drog ifrån sida till sida och lämnade rum åt smilgroparna. Även Jane hade smilgropar och de var mjuka och sensuella precis som de förtjänade hennes uppmärksamhet, hon hade lyckats med perfektion. – Ja, landa vi fyra behöver lite mark under fötterna. Pep Jane och lyfte hjälmen bakåt. Kristofer gjorde som hon sagt och satte ner henne. < Vi hämtar luft och kollar om det verkligen rör sig där nere, du vet att det är statens. Sade mannen bredvid Kristofer. Hans fyrkantiga ansikte lutade med en bakåt, överlägsen attityd. Det rödblonda håret låg i pannan, nästan för ögonen. Han talade med en skånsk dialekt fast tydlig och rix Svensk, han lät precis som en student och hade bakåtliggande ögonbryn, tydliga och tunna. < Ja löjtnant. Sade piloten och styrde helikoptern så att den stillsamt landade, på det vita och gråa taket med en ingång på sidan av. – Det är mitt andra uppdrag med S-L, sade Jane och lutade sig framåt. – Sist hade vi lite otur, men det är mitt första uppdrag efter lååång utbildning. Sade Jane med sin mjuka ton.